prag

Happ, är i Prag nu sedan en vecka tillbaka. Resan hit gick oväntat bra. Jag var helt beredd på att behöva acceptera borttappat bagage, somna på flygplatsen eller boka om pga felbokat, men allting gick fint. Nybörjartur kanske. Nu är jag här och jag förstår att "Dobrý den" betyder goddag och "díky" är tack, men allt annat är ett vackert skrämmande virrvarr av okända bokstäver och betoningar. Varje dag vaknar jag bottenlöst utmattad och jag känner igen den obarmhärtiga känslan av att nyss ha vaknat, hela dagen, från förra höstens vinterdepression. Allt jag gjort sedan jag kom hit är att gå till och från affären samt ätit mer mat än någonsin. Kanske pågrund av tristess, kanske pågrund av depression. Kanske båda. Dagliga insikter om vilka geni mina vänner är, följt av dagdrömmande om att själv vara kreativ och rolig någon gång. Lite pengar, stora planer. Somnar inspirerad och fylld av skitlarvigt hopp, vaknar trött, trasslig och sur. Äter mat, ångrar mig, blir rastlös, äter mer. Ångrar mig. Går ut, går runt, låtsas tappa bort mig någonstans för det är ju så en lär känna en stad bäst, men egentligen håller jag mig jämt på de få gatorna jag lärt mig hitta på eftersom jag är för trött för att gå långt. Musiken är trist och likdan hela tiden. "Kan inget nytt hända?" -> upptäckter att jag är i ett nytt land.
Stort o b s + ett rungande "hurra" över att jag helt omedvetet lyckats pricka in min vistelse perfekt utefter Queerfilmfestivalen "Mezipatra" och att den äger rum i/runt om byggnaden jag bor i. Ett till Hurra, tätt inpå för att det är en av få anledningar att bege mig utanför rummet ibland.