gammalt/adhd

Idag kom jag över min första 'seriösa' fotoblogg någonsin. Jag har haft några stycken eftersom jag aldrig varit nöjd med vad jag tidigare gjort och därför gjort nya bloggar hela tiden. Men idag tog jag mig förbi de första bekanta bilderna som brukar framkalla lite generad ångest och skam i mig och efter dem fanns bilder jag helt glömt bort. Många av dem var riktigt bra och för första gången kände jag mig stolt över något jag gjort för länge sedan.

Tillsammans med stoltheten, slåss irritationen och frustationen över min blygsamhet för min kreativa förmåga. Jag känner mig alltid glad när någon berömmer mig eller någon bild jag tagit, och mina kinder sattes i brand när jag blev ombedd att själv välja ut tre bilder ur mitt portfolio som Fenix skulle köpa. Men längre än så kom det inte, för jag kunde välja bland de bilder jag hade. De var inte bra nog. Och även där stannar berömmet för mig; min 'verklighet' stöter ifrån allt, trycker ner mig på en stol och förklarar att jag bara ska bli lite bättre först. Jo, den bilden var väl helt ok, men jag vill göra något större. Något som betyder, något som säger något om mig.

Någon dag kommer jag förmodligen högt och öppet erkänna alla mina olika 'verkligheter' som ADHD. Jag känner samma lukt överallt. Det handlar alltid om att skjuta upp och att benen blir tunga, därför. Skjut upp målet, bli trött för att målet är för långt bort. Ge upp. <- allt

Jag pallar inte den verkligheten längre. Jag orkar inte försöka resa mig upp från stolen ensam fler gånger. Jag måste ringa CSN och jag måste få dem att förstå att jag inte vet hur en syr och att jag inte förstår hur jag ska laga allt jag tappat när jag på vägen upp ramlat. Så djävla många gånger. Min rygg är full av blåmärken efter ryggstödet jag dundrat in i och i andra änden kräver de att jag ska fylla i 34 st blanketter innan jag kan få hjälp.

hjälp.